Öringfrossa

Började dagen med att skrämma med Jenny ut till Kuskahusen för att hämta upp Axels gästfiskekort, Militärisk planering och logistik var metoden för dagen, avslappningen och lugnet skulle komma det visste jag. Efter uthämtning av fiskekort kilade vi hem om min mor på en god lunch, sen var det tillbakafärd mot Hörby igen, lämnade av Jenny och körde hem för att packa ihop resterande utrustning. Axel hämtade upp mig och skulle först iväg på ett ärende som inte är att skriva om. Efter att bestyren inte var bestyr längre styrde vi nosen på Volvon mot våra jaktmarker.

Batman taffsar.

Väll framme efter ett knippe små grusvägar studsar Axel ur bilen, riggad och klar innan jag ens fått på mig västen. Kan de va så att han är fiskesugen? Jag lugnar ner han bäst jag kan medan jag själv riggar spö o fettar in en passande fluga. Svänger upp ryggsäcken och börjar den 200meter långa vandringen ner till ån. 700saker diskuteras, kläcker det? vad kläcker? kan man bygga en hyperkub? är upp och ner relativt? vad är meningen med livet? (ska tilläggas att vi hann fundera ut det, men tyvärr glömde vi av det igen)

Någon slags verklighet

Nere vid ån blir vi inte besvikna, det flyger Danica i princip överallt och fisken verkar vara vakna med. Det vakar, det vakar rejält mycket och där är fisk överallt. Axels prestationsångest tar över direkt och han vägrar börjar fiska. Jag är inte svår, byter fluga till en som är dubbelt så stor som den förra och smyger i position. Flugan försvinner nästan omedelbart men mothugget sitter nånstans i tidsaspekten en kvart försent ungefär. Prövar ett par kast till, har några som går upp och nosar men inte mer än så. Axel tar över och smyger sig ner lite längre där ett par fiskar frossar på stora, goda? sländor. Han missar hugg han med och vi konstaterar att det är väldigt små fiskar vi har att göra med, vi går vidare.

 

Traskar ner till nästa bro där vi sätter oss och tar en god kaffe, kanelsnäckor och en ciggarill. Livet är som bäst, ser en liten simpa chilla på en sten nedanför fötterna på oss, öringen vakar både upp och nerströms. Axel kan inte sitta still, så han går o fiskar. Jag stannar ett slag med kameran innan det är dags att dra vidare. En bit nedanför bron ligger där en riktigt fin nacke med en lite djupare hölja. Fast fisk här iallafall, inget monster men vacker som få. Släpper tillbaka först när den lovat att komma på återbesök om några år. Då förmodligen som en stor blank havsöring.

 

Vi fortsätter vår vandring, ett rådjur hoppar över åkern, ån är så vacker. Det går inte att beskriva, det måste upplevas. Jag vadar över för att inse att mina goretex kängor inte var tillräckligt höga, men det spelar ingen roll, inget kan förstöra detta. Regnet börjar så smått, det går snabbt över i ett monumentalt ösregn, vi kurar i en dunge. Livet längs ån dör sakta ut i kvällningen, sista kaffet dricks upp. Dagen är över, dags att dra till bilen och rulla hemmåt i natten. Axel är hungrig, jag är med hungrig. Omvägen för att hitta ett öppet matställe blev nog bara 6mil? Det var det värt. Det var nog bara hälften av allt folk på Max den kvällen som kikade snett på oss tror jag, såg ut som Axel extraknäckt som gravgrävare och jag var mest blöt.